lördag 26 maj 2007

Hela Mig!

Här kommer ord från Kang som du hittar på bloggen Hela Mig!

Tack Kang för att du delar med dig!

********************************************


Jag ska återerövra det som är jag. Ta tillbaka mitt liv. Eller snarare – påbörja det. Leva mitt liv fullt ut, med alla sinnen och utan rädsla. Inte längre stänga av delar av mig själv för att dämpa smärtan, ilskan och ångesten. Acceptera det som hänt utan att glömma, förstora eller förminska. Tillåta hela mig att finnas. Finns du där som orkar se hela mig också? Finns du som orkar se mig i ögonen och dela det som var och är min verklighet? Jag vill bli sedd. Hela jag. Hela mig!

Det var så det började. Mitt bloggäventyr. Eller, egentligen började det på hösten 2006, ett år efter det att min man hittades ute i skogen. Död. Ett offer för sexuella övergrepp. Han orkade inte mer. Orkade inte tro på att det skulle bli bättre. Orkade inte kämpa mot självhat och äckelkänslor. Orkade inte ligga vaken ännu en natt med ångesten rivande i bröstet.

När han var 16 år fann han sin mamma i bilen. Hon hade parkerat vid ett grustag och pepprat kroppen med tabletter och alkohol. Det stank svett, blod och spyor men hon levde fortfarande när han kom fram. Och tillräckligt länge för att ångra sig.

Han fick stöd, förstås. Skolan ställde upp med psykologer, men för vem ska man berätta det fasansfulla man går omkring och bär på? De hade haft sex regelbundet. Han tyckte om det. Han trodde att det var hans fel att hans mamma tagit livet av sig därför att han hade tyckt om att ha sex med henne. Vad ingen fick chansen att berätta för honom var att en mamma som rör sin lilla, lilla pojke i duschen, hon begår ett övergrepp som han inte har någon som helst skuld i. Hon fortsatte att röra vid honom och visade honom hur han skulle röra vid henne. Det är tveksamt om han hade börjat skolan när det hände första gången.

I en av mina första flashbacks står jag i badkaret. Jag ser inget ansikte, bara en mans kraftiga lår. Det svider och bränner och gör ont när han tvättar mig mellan benen. Länge, länge och omsorgsfullt tvättar han fast jag försöker värja mig lite. Fast bara lite. Jag är rädd för att verka besvärlig. Han är ju snäll som hjälper mig att bli ren. Mitt huvud är i jämnhöjd med hans … Jag försöker undvika att det dänger mot mitt ansikte. Det är något som inte stämmer och jag är rädd. Vattnet är kallt. Jag fryser. Men jag vågar inte protestera. Hur gammal är man när man bara når upp till höften på en man som böjer sig ner?

Kanske började övergreppen redan innan jag adopterades till Sverige. Då var jag runt året. I adoptivfamiljen var pappa The Good Guy och min bror The Bad Guy men jag vet inte vem som förstörde mest för mig. Det kanske till och med var mamma, eftersom hon aldrig försvarade mig.

Jag gick ut i världen utan gränser, utan någon vetskap om att jag fick säga nej. Inte bara sexuellt utan på alla områden kunde folk traska rätt in, ta vad de ville och dumpa det som de inte ville ha. Nya övergrepp, stora och små, fortsatte att avlösa varandra. Jag drevs av en plågsam känsla av att aldrig duga. Det genomsyrade allt jag gjorde och allt jag tänkte. Och i panik över att avslöjas som den bluff som jag kände mig, piskade jag mig att plugga, jobba, träna.

Jag blev jättebra på det. Jag har en hel drös med högskolepoäng och CV:t är fullt med prestigefyllda förtroendeuppdrag och jobb. Glad och gåpåig, positiv till förbannelse. Vissa såg mig som ytlig, andra som ambitiös.

Men det är som att bygga ett ishotell på en aktiv vulkan. De första utbrotten skakade om men jag lyckades ändå hitta några kylklabbar att täppa till med. Men när vulkanen exploderade, då fanns inget och ingen som kunde rädda mig.

Hösten 2006 hade jag på skakiga ben börjat om på många sätt. Min man var borta, vårt drömhus och vårt drömliv var borta. Jag hade gått ut och berättat om min bakgrund och orkade inte längre låtsas. Det blev viktigt att få berätta. Sluta skämmas, sluta vara rädd för att andra skulle börja misstänka att något grundläggande var väldigt, väldigt fel hos mig.

Jag prövade lite olika strategier; berätta allt, berätta bara lite, berätta för ytliga bekanta, berätta för gamla vänner. Det kändes obekvämt, läskigt, ibland förnedrande. Och självfallet gjorde jag misstag. Pratade för mycket eller för lite eller med fel personer. Litade för mycket på någon och för lite på någon annan. Kaoset i mig växte men behovet av att berätta avtog inte.

Hela Mig! föddes i januari 2007. Sedan dess har jag skrivit över 220 inlägg. Bloggen har blivit en säker och trygg ventil. En viktig del i min läkeprocess. Det är fantastiskt att möta en sådan värme i responsen från människor av vilka många jag aldrig träffat och aldrig heller kommer att se.

Jag är tacksam för att jag lever. Inte bara överlever utan lever. Jag har två underbara barn, en fantastisk pojkvän, ett fint hus. Jag arbetstränar och är på väg tillbaka. Jag och min Passion väver drömmar om ett gemensamt liv. Jag står vid Porten till Den Ljusnande Framtid. Den är öppen nu och jag vet att bara jag vågar ta de där sista stegen genom valvet så är jag ute. Fri.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar