onsdag 18 juli 2007

att packa upp sin ryggsäck.

Här kommer en text från korpdotter. Mig hittar ni här till vardags. Och jag är en av dem som har hand om överlevar-bloggen. Vill passa på att säga att jag är så glad att ni kommer hit, att ni vill dela med er av texter och erfarenheter. Tillsammans är vi starka. Jag vet att det låter som en klyscha. Men det är en sanning med. Om det är någon som vill lägga in en bild till sin text, eller kanske bara en bild (utan text), så är det ok med. Fast det måste vara bilder som ni fotat eller målat själva. Skicka ett mail bara så reder vi upp det. Nåväl, här kommer min text.

**********************************************




Min ryggsäck är tung. Är så trött på att bära den. Trött på att känna remmarna skava in i axlarna. Jag har öppnat den, börjat ta upp saker och titta på dem. Fler och fler saker. Och där, längst ner under all bråten, där satt en liten flicka. En liten korp. Hon blev som en igelkott och sa att jag skulle gå. Att hon visste att det inte gick att tycka om en sån som henne. Att hon var fulast och hemskast av alla i hela världen. Att det var hennes eget fel att alla hatade henne.

Hon var så tillknycklad. Mycket hade legat ovanpå henne i ryggsäcken. Jag lät henne skrika och gråta. Jag sa att jag skulle stanna kvar hos henne så länge hon ville. Hon trodde inte på mig. Det är klart att hon inte trodde på mig. Men jag stannade där, hos henne. Och plötsligt klamrade hon sig fast runt min hals och sa att jag aldrig aldrig fick gå. Hon snyftade och skakade och sa att jag måste stanna för annars skulle hon dö. Samtidigt var hon säker på att jag skulle knuffa undan henne. Men jag gjorde inte det. Jag höll om henne och sa att jag skulle stanna. Och jag stannade.

Jag har drabbats av ett sorteringsryck. Jag har dragit fram alla lådor med gamla brev, gamla foton, gamla papper. Jag har slängt. Massor. Jag har gråtit. Jag har suttit med alla minnen av mitt liv och gråtit för att de knycklade till den lilla korpen så. För att de glömde så mycket. Som att berätta hennes värdefullhet. Lyssna på. Stanna hos. Jag river upp saker ur lådorna och känner hur ryggsäcken blir lättare och lättare.

Jag hittade bilden i en av lådorna. Gjord när jag var sexton. Lilla korp kryper upp i min famn när vi tittar på den. Vi är så ledsna båda två. För det som var. Men jag stryker henne över håret och vet. Inget kommer bli så igen. Vi har varandra. Jag kommer aldrig mer lämna henne och hon kommer aldrig mer bli ensam. Det fanns människor som inte accepterade de villkoren. Att man inte får trampa på den lilla korpen. De är borta nu, och det gör ont. Men jag har henne och hon har mig. Ljuset i mina ögon blir lite starkare varje dag. Jag tror på en framtid. Ett liv. Mig själv. Ingenting kommer bli detsamma igen.

5 kommentarer:

  1. Vad fint skrivet. tack för denna hoppfulla vackra text korp

    kram om du vill.

    /Toppis

    SvaraRadera
  2. Vilken bra text, så fint formulerad.
    Du har ordets gåva!

    Värme

    SvaraRadera
  3. Hejsan

    K.Ä.N.N.E.R

    ;-)

    Stor Varm Kraam

    Pippi

    SvaraRadera
  4. :) är glad att ni vill läsa

    SvaraRadera