söndag 15 juli 2007

En del av mitt liv

Nedan finner du en text från vår nyaste bloggare. Tack till Feministisk vänstertjej för att du vill dela med dig till oss.

**************************************

Jag hade planer på att bli undersköterska. Precis när jag gick ut högstadiet visste jag inte vad jag skulle göra.Jag frågade en annan kamrat och hon sa "Gör som alla andra, bli undersköterska." Sagt och gjort. Nu så här efteråt är det lite märkligt hur jag liksom inte brydde mig.Det hon sa, det blev. Det var inte djupare än så.

Jag gick där i ett år.Jag gjorde bra i från mig.Sedan opererade jag ett knä.Och insåg att jag inte längre kunde göra den praktik vi då skulle ut på, hemtjänst. Jag hoppade av allting. Jag minns att jag fick ett brev av våran centerpartistiske rektor: "Du går mot all säkerhet mot något bättre" skrev hon bl a.

Jag gick en annan linje. Där skrev jag ett fördjupningsarbete om incest.Och ett annat om kvinnomisshandel. Jag minns hur jag , när jag satt i mitt vardagsrum och skrev arbetet om incest blev alldeles kall. "Detta handlar om mig!" Det som fick mig att tänka så, var bl a när jag läste om gränser. Att det i en normal familj är öppna gränser ut mot samhället, men inom familjen är de stängda. I en onormal familj är det tvärtom. Gränserna inom familjen är öppna, och ut mot samhället, grannar m.m är de stängda.

Jag slog bort det.Jag hade bra betyg från den nya linjen.Jag tänkte att jag nog skulle bli undersköterska i allafall. Jag sökte långt bort från mitt hem.Jag kom in där det var mellanlångt bort.

Jag minns när jag åkte i från min familj.Jag tänker rätt ofta på det ibland. Eftersom att den resan jag gjorde då, förändrade mitt liv för alltid. Hade jag vetat vad jag gick in i för inre resa hade jag förmodligen inte åkt.

Jag gick på den nya skolan i en vecka.Jag åkte ambulans tillbaka till mitt län.Jag har gått igenom ALLT som finns att gå igenom i det som drabbade mig.

Jag fick komma till ett behandlingshem och där fick jag terapi och där fick jag hjälp .I två års tid sa jag att jag mådde bra. Det var så skönt att få komma någonstans där det fanns tid att sätta tillbaka lite av helheten av mitt liv igen. Andas.Vara. Bra så.Jag lämnade behandlingshemmet,jag lämnade också tyvärr terapin.

Mera skola, det var det jag ville.Jag upptäckte överlevaresidorna på Internet.(Minns inte länge om det var före eller efter Afrika resan)Jag åkte till Afrika, jag skrev dikterna om min uppväxt som handlade om incest när jag kom hem från den resan.För första gången ville jag verkligen dö på riktigt.Tillbaka till behandlingshemmet.Där gjorde jag färdig terapin.Jag träffade andra överlevare i det riktiga livet.Det var ett viktigt steg för att bryta förnekandet.

Jag fann genom det här mitt uttryckssätt, eller om man ska kalla det att jag fann kreativiteten. Och det var skrivandet.Jag gick en målarkurs hos en konstnär innan jag började skolan det var själva infartsporten , det var där på den kursen jag hittade det jag ville göra med mitt liv.

Jag hade bortträngt mina upplevelser som kom fram i mina dikter.För att förstå dikterna behöver jag mera tid.I terapin fick känslorna komma fram och läkas och det var det viktigaste.

***************

3 kommentarer:

  1. Hej!

    Tänk om man visste allt som skulle hända en. Då skulle jag anatgligen låst in mig redan vid födseln.

    Men alla resor man gör i sett eget och andras liv, som ibland får konsekvenser i självinsikter som smärtar eller/och förvirrar, är väl resor som alla andra. Någonstans kommer man. Ibland går det sakta, ibland fort så man bara vill blunda och hålla för öronen.

    Och resor ger erfarenheter och intryck som måste få ta sig i uttryck. Jag är glad att du funnit den platsen i din kreativitet.

    Och tack för att jag får läsa och ta del av din historia.

    /Toppis

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Tack för ditt svar!Ja, både inre och yttre resor kan resultera i konsekvenser , och vi färdas framåt men om man kommer "hem" någon gång det vet jag inte...Eller om jag ska säga att jag trodde inte att det var möjligt.För från alla resor vill man ju komma fram någonstans där man trivs!(Jag kan aldrig komma "hem" till ett hem som inte funnits)

    Jag har ändå kunnat sätta ner mina rötter,jag tror det är möjligt;)Hittat ett eget hem.Fast det känns som om jag är på semester efter alla turbelenta år.:)

    Det kan kännas ganska så omtumlande för mig som liksom känt mig och varit på många olika sätt både hemlös och föräldralös.Trots att jag haft det omkring mig har det inte varit i funktion, det har varit trasigt.Jag kan inte säga det nog mycket för mig själv ibland.

    Jag har stark tro på kreativiteten, jag tror att det botar allt.Det är någonting jag inte vill sluta med.

    Ha det så bra!
    varma hälsningar

    SvaraRadera
  3. Jag förstår inte det här. Ett ständigt varför. Det sägs att med tiden ska det gå att förstå. Men tiden går och jag förstår det inte. Jag förstår inte mina dikter. Jag förstår inte.

    SvaraRadera