fredag 6 juli 2007

Före och Efter

Här nedan följer en text av Trasdockan som är en av bloggarna du finner i länklistan.

Ett stort varmt tack till dig Trasdockan för att du delar med dig!

_________________________________________________


Man kan säga att det fanns ett liv före och ett liv efter, och givetvis, ett liv i dag. I slutet av 90-talet och början av år 00- var jag en person, och i mitten av år 00 förändrades jag och livet blev ett annat. Före och efter blir ett bra sätt att försöka beskriva mitt liv på. Logiskt nog börjar jag med Före.

Före.
Jag var en duktig idrottartjej som gjorde stora framsteg i min idrott. Jag tränade varje kväll och jag älskade träningen. Det var min frizon, mitt liv, ja nästan mitt allt. Där fanns mina vänner och min trygghet, jag var den tjej jag var och jag fick vara den jag var. Masse var min tränare men också som en storebror för mig. Jag älskade honom och han älskade mig, även om han aldrig sa det rakt ut. Ingen kille/tjej kärlek, bara syskonkärlek. Jag hade just fått ett bra heltidsjobb där jag fick löneförhöjning på löneförhöjning. Jag bodde tillsammans med Alkoholisten, som då var min pojkvän.

Omgivningen såg vad de ville se, eller det jag utstrålade, en ung, vacker tjej, mitt i livet, som var lycklig och som det gick bra för. Eftersom Alkoholisten föredrog krogen eller fester, var även jag ofta ute i svängarna. Jag var dock den som inte ville dricka, som hellre körde, eller nöjde mig med en cider.

Våren -00 hände någonting inom mig. Jag ramlade och jag föll, rakt ner i ett stort, svart hål. Min fasad var på väg att spricka och jag visste inte hur jag skulle hålla den uppe så ingen skulle se.

Sommaren -00 var jag i Norge på semester och det var då jag på allvar började förstå att det inte stod rätt till med mig. Jag kunde se de vackra bergen, jag kunde känna dofterna, jag kunde höra ljudet av vatten. Men, jag kunde inte känna. Jag kunde inte känna någonting. För ingenting spelade längre någon roll.

Det ingen visste var att jag under ett år gått till ett arbete där jag vantrivdes. Mina kollegor ignorerade och frös ut mig, de pratade inte med mig, de hälsade inte när jag kom och de svarade inte på mina tilltal. Jag hade i ett år sett dem åka i väg i stora klungor på lunch, och själv suttit kvar, för jag inte fått följa med. Ibland frågade jag, och de gånger jag fick svar så fanns det inte plats för mig i någon bil. Jag hade en egen bil, men det räknades inte. Jag förstod att de faktiskt inte ville ha med mig och någonstans drog jag min egen gräns. Dom behövde inte mig och jag behövde inte dom.

Fikarasterna hade jag för länge sedan slutat ta, jag orkade inte sitta ensam vid ett bord och nu började jag även hoppa över luncherna, eller ta lunch sent på eftermiddagen. Men hemma höll jag fasaden, Alkoholisten och mina föräldrar var så glada över mitt jobb, och jag ville för allt i världen inte göra dem besvikna. Så jag log och jag log.

Lunchrasterna och vägen till jobbet på morgonen började bli farliga för mig. Jag planerade att dö, där någonstans, i min bil, krockat mot ett träd, eller, en mötande bil. Jag tänkte ut planer på vad jag skulle säga och skylla på i fall jag överlevde, jag insåg att krocka med någon annan var kört, jag skulle sätta en annans liv i fara, kanske någon som ville leva. Allt skulle se ut som en helt vanlig olycka med dödlig utgång. Ingen skulle kunna ana att det var ett självmord.
Så höll jag på flera gånger om dagen i närmare ett år, jag åkte runt, runt varje lunch och varje morgon och eftermiddag, tårarna sprutade och jag ville inte leva.

Jag åkte med till London med arbetskollegorna, för att bli lämnad ensam på en pub. Jag hade talat om att jag bara skulle gå på toaletten, och då, precis då, drog alla trettio sin väg. De lämnade mig ensam kvar. Jag insåg mer och mer att de verkligen avskydde min närvaro.

En vanlig onsdagsmorgon orkade jag inte längre. Jag hittade inget perfekt tillfälle att krascha bilen och dö på, jag gav upp, jag låg kvar i sängen, och sjukskrev mig. De kommande dagarna trodde jag på allvar att jag höll på att bli galen, tokig, någonting gjorde mig förvirrad, rädd, yr och fick mig att ramla ihop. Det slutade med två veckors sjukskrivning via företagshälsovården, och jag trodde på fullaste allvar att det skulle räcka. Ironiskt och lite naivt tänkt, kan jag tycka i efterhand.

Efter

Ja, efter den där onsdagsmorgonen kraschade jag totalt. Fasaden försvann, den ordentliga unga kvinna jag varit dog och ersattes av en rival. Alkoholisten åkte ut ur mitt liv, jag ville inte se honom mer.

Jag ersatte jobbet med självskador. Skar mig blodig, slog mig blå och svart och tog överdoser. Åkte in och ut på akuten, ibland i ambulans, andra gånger i taxi. Panikångesten slet sönder mig, jag hyperventilerade minst tio timmar per dygn, varje dag, jag grät, jag skrek, jag föll och jag reste mig. Jag fick en psykiatriker och en terapeut och de såg maktlösa på hur jag sjönk.

Mitt i allt det här hade jag träffat en ny underbar kille, som än i dag är kvar. Hur han orkade vet inte ens han, våra första år blev väldigt destruktiva och hemska, men sakta och säkert byggde vi upp en tillvaro. Han trodde att han skulle finna mig död varje dag han kom hem från arbetet, och ibland var jag nästan det.

Det var också nu jag började förstå att det inte alls varit okej att göra vad som helst med mig. Före Alkoholisten hade jag en pojkvän, Våldtäktsmannen, som jag var ihop med några år. De sista sju månaderna i vårt förhållande bodde vi ihop och det var då det började, våldtäkterna, slagen och hoten. Jag var van hemifrån, där min far gjort liknande saker med mig, och såg det nästan som en naturlig del i livet. Nu började jag förstå att livet inte skulle vara så, men jag kunde inte hantera det. Jag var van vid att någon skadade mig och nu när ingen längre gjorde det, så gjorde jag det.

Jag trodde den där dagen i början av mars 2001 att jag skulle vara hemma i två veckor. Nu är det juli 2007, och jag sitter fortfarande hemma. Två veckor blev snabbt 6,5 år. Under tiden har jag hunnit med ett antal terapeuter och psykiatriker, jag har hunnit med ett antal ambulansfärder och sjukhusbesök. Jag har druckit kol och legat på intensiven.

Jag har också mist människor. Masse, som funnits i mitt liv i fjorton år, försvann. Han som varit min Gud och mitt liv, han vågade inte stå kvar. Några år senare försvann även min familj och släkt efter att jag konfronterat en av mina förövare. Och när de försvann var jag tvungen att dra och lämna min barndom och ungdom bakom mig, lämna alla gamla grannar och bekanta till familjen. Ett tag senare vågade jag inte heller bo kvar i samma Län som dem, utan flyttade till en helt annan del av landet.

I dag

Jag lever. Ibland överlever jag bara, men de flesta dagarna lever jag. Jag vill inte längre dö, tvärtom är jag rädd för att dö, jag vill leva, överleva, finnas och existera. Självskadorna har ebbat ur, inte helt, men nästan. Självmordsförsök var det länge sedan jag begick och det har jag ingen lust att uppleva igen. Jag går i terapi två timmar i veckan, som i höst ska bli sex timmar i veckan. Utöver det går jag och får medicin samt avslappning två timmar i veckan.

Jag kan sakna det förflutna, det som fanns men aldrig mer kommer att finnas. Jag kan sakna min mamma, som var mitt allt och valde att svika, och jag kan sakna Masse. En del dagar saknar jag så jag håller på att gå sönder, andra dagar kan jag snabbt skingra tankarna. Många delar inom mig vill tillbaka till Då, till Före.

Det kan låta konstigt, men trots övergrepp och våldtäkter, har jag ibland svårt att se det positiva i att allt är slut nu. För jag saknar dem, jag saknar de jag älskar, jag saknar de jag sett sedan jag kom till världen, de som alltid funnits där, jag kan sakna miljön jag växte upp i, där jag kände till varje träd, varje stig, varje blomma och varje grässtrå. Jag saknar att ha en mamma som ringer tjugoelva gånger om dagen och säger precis samma sak om och om igen. Jag saknar att tillhöra en familj, ett förflutet och en släkt.

Ett tag släppte jag in många människor i mitt liv, men de tog vad de ville ha och lämnade mig sedan, så jag är sparsam. I stället ägnar jag mycket tid åt att skriva, måla och umgås med min hund. Jag tycker egentligen om människor, men vågar inte tro på dem.

Jag ska ta livet tillbaka. Och en dag ska jag vakna upp, utan att känna S; skam, skuld, sorg och saknad. Jag väljer att här inte berätta direkt om övergreppen, utan mer om livet och vad allt ställt till med.

Tack för jag fick ta lite plats här!

Trasdockan 2007-07-06

7 kommentarer:

  1. Hej

    OJ! :-O

    TACK

    vet inte va ja ska säga

    kram om du vill
    från en som delvis känner igen sig

    smärta...

    men vet du....ja tror faktiskt att det blir bra

    om man tar

    en sak i taget

    d MÅSTE! gå

    TACK!!!

    SvaraRadera
  2. tack för att du ville skriva här. du är en sån kämpe.

    värme till dig

    SvaraRadera
  3. Tack för att du delade med dig din berättelse Trasis. Så modigt av dig! Känner tyvärr igen mig på många punkter...

    SvaraRadera
  4. Tack för en stark och berörande text!

    Värme och Styrka

    SvaraRadera
  5. Hej Trasdockan. Jag beundrar din modighet och onskar dig lycka till i din fortsatta kamp. Grattis till att du konfronterade en forovare. Om flera orkade konfrontera sina forovare skulle nog mindre svin vaga sla till till att borja med. NAME AND SHAME!!!!!!!
    Du har kommit langt - stanna inte nu.
    Kramar och lyckonskningar fran Lindaloo

    SvaraRadera