lördag 14 juli 2007

Gösta Harding och Ericastiftelsen

En text av Kire. Tack för att du delar med dig av erfarenheter och viktiga kunskaper.

*********************************


Gösta Harding och Ericastiftelsen


I februari 1968 började jag i terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Han var en känd barnpsykiater, och författare till flera böcker, som till exempel "Leken som avslöjar". Jag var 13 år. Han lär ha sagt till mina föräldrar att han skulle "göra mig frisk" inom ett halvår.

När jag träffade honom de första gångerna imponerade han mycket på mig. Han berättade för mig om bortträngda minnen, att det kan finnas traumatiska upplevelser som är begravda i det omedvetna. Om man kan medvetandegöra dessa, kan man bli frisk.

Jag kände intuitivt att det var rätt, och blev hoppfull. Han var dessutom vänlig och lyssnade på vad jag berättade. Det var väl första gången någon lyssnat på allvar.

Men det visade sig efter ett tag att jag inte hade någon anledning att vara så hoppfull. Redan inom ett år var det ganska klart att han egentligen inte ville höra på några traumatiska minnen. De skrämde honom, de irriterade honom, ibland gjorde de honom arg…

Så fort det brände till lät han likgiltig, eller irriterad. Det blev mer och mer uppenbart att han inte höll vad han lovade. Så tidigt som månadsskiftet januari-februari 1969 (jag hade just fyllt 14) kommenterade jag i min dagbok att terapin gick på tomgång. Och en bit in i februari 1969 nämnde jag hur irriterad och likgiltig han verkade när jag ville ta upp brännande och obehagliga upplevelser.

Till sist bestämde han sig för att bortträngda minnen, det var lite farligt, trots allt. Så i september 1969 förklarade han för mig att det nog inte var så bra att rota i barndomen, vi borde ägna oss att diskutera hur det gick för mig i skolan istället. Jag kände mig förrådd.. Gången efter kom jag för sent för första gången någonsin. Man behöver inte vara freudian för att se en dold protest i denna felhandling.

Jag minns att jag hade en dröm om Gösta Harding, där han var en auktoritär godsägare som talade till sina underlydande i megafon.

Men förräderiet från Ericastiftelsen blev till sist komplett. Våren 1971, när jag samtidigt slutade nian, pensionerades Harding, och det var meningen att jag skulle få Margit Bellman, en annan känd expert på barnpsykoterapi, istället. Men just då hade en rad omständigheter gjort att jag förlorade fotfästet och gled in i något som i hög grad liknade en psykos.

Då var jag inte så intressant längre. Harding hade sett mig som en intellektuellt rörlig, fascinerande ung patient. Den bilden hade han fört vidare till Margit Bellman. Men när jag plötsligt fick alltför mycket ångest blev jag inte intressant längre, bara besvärlig. Jag fick reda på att hon inte längre ville ta mig i terapi. Just som världen rämnade omkring mig övergavs jag av Ericastiftelsen, där de hade lovat att jag skulle varit "botad" tre år tidigare.

Jag minns det inte själv, men det har berättats för mig att när jag fick reda på att jag inte skulle få gå kvar i terapi bröt jag samman och grät som ett barn.

På så sätt bidrog även Ericastiftelsens likgiltighet till den snabba fallet ned i psykos…

Kire

2 kommentarer:

  1. Skrämmande läsning!
    Hur ska man våga lita på vuxna efter den upplevelsen?

    Värme och Ljus till dig!

    SvaraRadera
  2. Hoppas att du fått hjälp på bättre sätt senare i ditt liv!

    Ha det gott!

    SvaraRadera