söndag 16 september 2007

Det kom ett brev...

Det kom ett mail till Överlevare. Med avsändarens tillåtelse lägger jag in det här. För det är ju till alla överlevare och jag tror att det är minst lika viktigt för oss överlevare att få höra att vi kan göra skillnad för andra, som det är för andra att ta del av våra berättelser

/Toppis

Här här delar från två brev från en mamma till överlevare:

Hej.

Vet inte om du som läser mitt mail har varit utsatt för övergrepp.

Men till de som har vill jag bara tacka för att de har styrkan att dela med sig av allt fruktansvärt de varit utsatta för. Har nyss hittat alla bloggar så jag tänker börja läsa. Har fått klart för mig att mina barn varit utsatta för fruktansvärda saker bakom min rygg.Tyvärr finns "makten" kvar från förövaren eftersom han är deras pappa. Låter lite fel att tacka, men hittar inget annat ord för det är värdefullt även för mig som mamma med barn som varit utsatta, att se att till slut klarar en del att få ur sig/berätta om allt fruktansvärda, trots att det gör så ont så ont.

Tack ännu en gång för att ni startat denna sida.

Kan inte med ord beskriva hur viktigt det är att ni fortsätter berätta o de som orkar dela med sig på bloggen du startat. Först o främst för er egen skull, jag är säker på att för många är det ett sätt att överleva. Men för mig som mamma ger det oxå en strimma hopp, svårt att förklara men det finns inte ord för hur viktiga era berättelser är för mig i min situation. Att se att ni till slut klarar att berätta om helvetet

Mvh
/en förtvivlad mamma som tror på sina barn

4 kommentarer:

  1. hej. TACK för ditt mail. blir alldeles varm i hjärtat. glad att vi kan hjälpa varandra när det behövs. liksom bara genom att finnas och vara oss själva i vår kamp. glad att du hittade hit.

    värme /korp

    SvaraRadera
  2. Hej/Välkommen

    Alla världens barn - då som nu - tackar dig

    för att du Tror på dina egna barn

    Lycka till!

    tror på dig

    Kram

    SvaraRadera
  3. Tack för att vi fick läsa det här.
    Gav mig tröst och hopp.
    Att det faktiskt finns mammor som tror på sina barn.

    SvaraRadera
  4. Tack för att du tror på dina barn och älskar dem ändå.

    Jag är nog inte den enda som istället blivit utstött och därmed (antar jag) ännu mer drabbad, eftersom jag sökte så förtvivat efter kärlek till slut...

    och idag ja, bättre är det ju men...och skrivandet kan nog hjälpa en själv också, att ta tag i det som är kvar att heala, för det lättar lite och speciellt mycket när man känner stöd ifrån andra som läser.

    Stort tack för dina omtänksamhet!
    Mvh/bj.

    SvaraRadera