tisdag 22 september 2015

Ta inte livet av dig!


Under senare tid har självmord bland unga uppmärksammats i media. Det är bra. Suicide Zero och deras ambassadörer gör ett fantastiskt jobb. Du vet väl att du kan stödja dem genom att t ex köpa något av deras armband på  http://suicidezero.tictail.com/
Läs mer om deras arbete på http://suicidezero.se/
Självmord är något som sker i alla åldersgrupper. Det finns skäl och anledningar. Psykisk ohälsa är den vanligaste bakomliggande orsaken och i det finns inget annat än sorg.
Här nedan finner du en tänkvärd text av Bodil Malmsten. 

Värme till er alla
Lotta

"
Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det.

När jag tänkte ta livet av mig under Vällingbytiden var det inte döden som var mitt mål, det var mitt liv i just den situationen som jag ville bli av med.

Jag ville dö, ofta och ihärdigt ville jag dö, men jag ville att det skulle vara en övergående död och att övergången inte skulle göra ont.


Jag ville ha en död som tog bort mig från fosterhemmet utan att sätta mig i en annan lika omöjlig situation – den att inte längre finnas till.


Senare, när jag försökte ta livet av mig och nästan strök med, blev jag uppskrämd och ångerfull.


Det var en sak att ta livet av sig men att allting annat skulle följa med hade jag inte räknat med, att hela verkligheten skulle stryka med i och med att jag gjorde det. I och med mitt försvinnande skulle allt jag sett och allt jag upplevt försvinna. Solen som sken in i sjukhussalen där jag vaknade, fönsterrutorna som gjorde mönster på golvet. En gul bomullsfilt med våffelmönster, lukten av linoleum. Min kropp i sjukhuskläderna – en framknäppt bomullsrock och ett par jättestora underbyxor i laxrosa så kallad flossad bomull. Ett par vita bomullsstrumpor, mina ben inne i bomullsstrumporna. Mina fötter med alla sina tår, dessa behändiga och breda fötter som passade så illa i de spetsiga skor som var moderna då, mina levande fötter. Allting som hörde ihop med mitt liv och som skulle ha varit utplånat om jag hade dött.


Åsa, min enda syster, som satt vid fotändan av sängen och såg alldeles förstörd ut.


Det var inte förrän jag vaknade upp på Södersjukhuset full med rör och slangar och fick se Åsa som jag förstod vad jag hade förlorat om jag hade dött. Inte förrän då insåg jag att mitt självmordsförsök hade konsekvenser långt utanför min död. Min död var ingenting jämfört med hela den värld som jag skulle ha tagit livet av om jag hade lyckats. Hade jag lyckats hade jag förlorat allt.


Det var då jag lärde mig att tänka mig noga för innan jag använder ordet lyckas.

Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det.


Du kommer att ångra dig, skulle jag säga.


Dina barn som aldrig får komma till världen kommer att hata dig, du tar livet av dina enda föräldrar, ditt liv är inte ditt att ta.


Du får inte göra det.

Gör det inte.


Livet gör det självt, skulle jag säga.

Men eftersom det är en sanning som blir obehagligare för varje dag som går, för varje ålderskrämpa, varje milligram kolesterol i blodet, så formulerar jag det inte så.


Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.


Gör vad som helst utom det.

Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, 
ingenting alls."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar